En bra dag

Föreläsningarna är slut för i år, men eftersom det var planerat att jag skulle jobba 50% hela maj, har jag tagit ledigt de två sista onsdagarna. Idag fick jag den sista uppgiften och en hemtent gjort, var på långlänk, powernappade och letade litteratur till slutarbetet.

Den här känslan, att få saker gjorda, gör att man (i alla fall jag) sover gott om natten. Hur mycket man får gjort när man är ensam hemma! Bob sov så hon ska orka leva rövare inatt.

Ögonbottenfotografering

Check.

Intressant upplevelse, tur att dom rekommenderade att man tog med sig solglasögon. 

Jag har ju lite obehag för allt som har med ögon att göra, så lite nervös hann jag bli innan. När jag kom dit fick jag mina ögondroppar nästan genast, fast jag var där i onödigt god tid som vanligt. Jag skulle få försämrad syn och ljuskänsliga ögon.

Check.

Väntade några minuter, fick några droppar till. Sen var mina pupiller stora som fotbollar. Såg ut som en Alien/knarkare.

Fotograferingen gick snabbt, och sköterskan såg ingenting på bilderna, allt verkade ok. De ska granskas av en läkare  ännu, men troligen hör jag inget mer före om tre år när det är dags för nästa kontroll.

Skrakan och fjuttarna hämtade upp mig sen, kunde inte göra mycket annat än gå och lägga mig när jag kom hem eftersom solen lyste som bara den.

Idag fick vi beslut om att Affe börjar på Söderhagen efter sommarledigheten. Enkla vardag, välkommen. Istället för två hämtningar och lämningar blir det nu en, som dessutom är på vägen. Hurra!

Sista tenten skriven..

..för i vår, förutsatt att den blev godkänd. Nu är det snart sommarlov! Bra har det gått, även fast det blev lite väl stressigt mot slutet. Att sitta inne och plugga i strålande solsken är inte förstahandsvalet, men nu känns det skönt och det gör faktiskt inget att dom lovat regn nästa helg.

Det blir nog mera sommar än i år. Fyra veckors semester låter inte heller apjobbigt. 

Om att släppa ut en katt för första gången

Jag hade redan oroat mig i flera dagar och målat upp olika scenarion där Bob skulle bli överkörd eller nappad av en örn. 

Det visade sig att jag oroat mig i onödan. Hon kom knappt ut och ville helst stå med baktassarna inomhus. När vi stängde fast ytterdörren började hon protestera hejvilt. Så jag misstänker att det kan ta ett tag innan hon kommer sig någon meter från huset.

Äntligen!

I måndags slog förkylningen till ordentligt, och när har man tid för det? Det har varit en tung vecka men nu känner jag mig pigg igen! Äntligen. 

Energi har jag också fått av spännande saker som är på gång i skolan, slutarbetet närmare bestämt, och av känslan att skriva bra i tenten idag (på andra försöket).

Jag minns inte när jag senast haft en veckas uppehåll i springandet, nu är jag taggad för att ge mig ut på vägen. 

Barnen är friska och det är helg, bra upplägg. Har sista statistiktenten på tisdag, när den är avklarad kanske fötterna till och med lättar från marken.

Ted & Kaj

Det blev ingen tjejhelg i vår eftersom vi inte lyckades hitta ett datum som passar alla. Däremot kläckte Bobo den goda idén att vi kunde se "Pleppo två - vi mårar åpå" på Wasa teater i höst. Så nu är det bokat o klart! Fina pipor.

På tal om tjejhelg så ska jag snart (nästa helg) ta båten över till Åbo för att träffa Anna, äta gott, sova och äta. Enkla intressen man har. Ladda batterierna you know.

avslagen

Varning - det här är ett jag, jag, jag-inlägg.

Jag har förändrats.

Det blev extra tydligt på återträffen med ÖN-stysse 05, när Annika frågade om jag mår bra. Jo, jag mår bra, jag är bara en betydligt lugnare version av mig själv. En mer eftertänksam version. Sandra med några filter.

Förut hade jag starka åsikter om det mesta, och kraft att argumentera och stå upp för dom. Nu låter jag en hel del passera utan reaktion.

En teori är att kosten lindrar min självdiagnostiserade adhd. 

En annan teori är att min diabetes håller mig tillbaka. Maria, som bloggar om diabetes och hittas på sevendays blogoteket, skrev i ett inlägg om en liknande känsla innan hon fick en pump. Nu vägrar jag ju pump eftersom jag, som fått min diagnos i vuxen ålder har svårt att identifiera mig som diabetiker eller överhuvudtaget sjuk.

En tredje teori är en utdragen förlossningsdepression som aldrig gett med sig. Den förkastas eftersom jag känner mig lycklig och tacksam dagligen.

En fjärde teori är att jag har blivit vuxen och mamma. Kommer försiktigheten med åren? Varför är man rädd för att trampa någon på tårna genom att stå för vad man tycker? 

En femte teori är att jobb, studier och dåliga nätter gör att man blir avtrubbad och får en farlig och lat attityd till det mesta.