2017

Igen har ett år passerat och mycket har hänt under året.

Inför 2017 gick tankarna så här:

Jag brukar vara töntigt taggad både vid nyår och när hösten börjar, men inför det här nyåret känner jag mig lite lugnare. 2017 är året när jag ska yoga, unna mig massage, slappna av i axlarna och se till att andas och att blodsockret ligger på optimal nivå. Hälsa och minimalt med stress alltså.

Jag blev klar med studierna till julen förra året och ärligt talat var jag nog och lekte med elden. Blodsockret var svårt att hantera, axlarna upp till öronen och pulsen gick aldrig ner. Ett långt jullov och planer på ett lugnare 2017 skulle bota detta.

Och visst, en del yoga och massage har det blivit, men året hade inte ens börjar innan jag tackade ja till nya utmaningar på jobbet. Glad är jag för det, för det har varit ett väldigt givande år, och jag fick ro i kroppen av att ha bestämt mig för att det är banktant jag är, inte kulturtant (iaf inte professionellt) för några år framöver.

Det blev en spännande och intensiv vår och sommar, och när semestern kom i augusti behövdes den verkligen. Den första veckan orkade jag inte göra något alls, men sen kom sommaren, energin, löparglädjen och stressen rann bort. Min Freestyle Libre visade att jag höll mig 95% i målvärdesområdet och övriga 5% var inte långt ifrån. Vi var på Robbie Williams-konserten, trots att det var spännande då vi var osäkra på om Jennys bebis skulle ha tålamod att vänta tills efter den. Det hade den, och Jack kom till världen en vecka efter. Jack som också kom att bli vårt lilla fadderbarn!

Samma dag som det var dags att återvända till jobbet visade graviditetsstickan ett klart och tydligt plus, och det var startskottet för dom långa veckorna av hemlighetshållande och den stora tröttheten. Hösten 2017 har jag inte gjort mycket annat än sovit, och ändå har jag inte sovit tillräckligt! När hemligheten äntligen var offentlig och vi visste att allt såg bra ut, såg jag fram emot att bli lite piggare, men nej. Den ena förkylningen har avlöst den andra och en ständig oro inför Alfreds operation har stört friden den här hösten. En del av förklaringen kom strax innan julen, när mitt hb konstaterades vara i botten, så nu hoppas jag att järntabletter ska råda bot på problemet.

Alfreds operation gick bra och han har inte haft några större bekymmer efter den heller, så ett orosmoln har skingrats. Hjalmar passade på att göra debut på akuten samma vecka, när han ramlade olyckligt på dagis, så nu är vänsterarmen i gips.

2017 har inte bjudit på många resor, endast en del kortare äventyr såsom en Stockholmstripp med Anna, en Kolmårdensemester med Jennys familj, konsertresa till Tammerfors, en tripp till Uppsala med familjen och lite julfirande och namngivningsfestande i Österbotten i början av december.

Efter två riktigt lindriga graviditeter, visst jag fick diabetes men fysiskt höll jag igång och sprang nästan hela graviditeten med Alfred, så har denna kommit som en smäll i ansiktet på mig. Det är med ödmjukhet jag går in i 2018, och jag ska verkligen försöka vara så snäll jag bara kan mot mig själv, för att vi ska må bra jag och lillan i magen.

Det ska bli spännande att se vad året har att erbjuda! Gott Nytt År alla!

skördefest och indiansommar

Just nu pågår skördefesten på Åland, ett evenemang som firar 20 år och som lockar en hel del turister.

Barnen uppskattar att se på djuren, titta på stora maskiner och åka traktorsläp. 

Idag känns det som om sommaren är tillbaka. Solen gassar på bakgården och luften står nästan stilla.

att akta sina steg en fredag eftermiddag

Det blev att avsluta jobbveckan i den svenska huvudstaden. På torsdag fick vi höra om terrorvarning och stämningen blev lite tryckt, även om det också skämtades om det så en del av gänget höll på få kaffet i vrångstrupen. Det var högljudda demonstrationer vid ett tillfälle på stureplan, och ambulanserna körde förbi aningen mer frekvent än i södra söderby. Eftersom de dåd som ligger närmast i tiden har inträffat på fredag eftermiddag, undvek jag medvetet drottninggatan på vägen till centralstationen från kontoret. Konstig känsla.

I övrigt var det trevligt att träffa dom svenska kollegorna. På torsdagkväll serverades det kräftor och bowlades på xboxen.

Nu drar vi på skördemarknad!

att springa

Den enda motionsformen jag utövar just nu är löpningen. Den kräver ingen planering och ingen tankeverksamhet, och den ger så mycket. Innan semestern hade jag ett uppehåll på 4 veckor, på grund av en envis förkylning. Jag saknade verkligen löpningen och hälsan. 

På semestern hade jag som mål att springa varannan dag, vilket också höll. Springskorna fick följa med till Tammerfors och lufta sig i backar och långa trappor runt Rosendal.

Efter semestern hade immunförsvaret inte hunnit hämta sig ordentligt, så när barnen åkte på första höstförkylningen blev jag också drabbad. I morse blev det äntligen en tur igen.

jag vann!

Det känns som om jag har vunnit en lång rättstvist. Det har jag inte. Jag har vunnit kolesterol-medicin-dispyten med mina läkare.

Bakgrundshistoria: för två år sen fick jag recept på kolesterolsänkande medicin med stränga order om att det var piller eller att lägga om kosten som gäller. Ok då väljer jag alternativ C. Året efter hade värdet blivit bättre av sig själv. Då var det inga stränga order utan bara en rekommendation att jag kunde ju äta medicinen men "du gör ju som du vill". 

Idag fick jag veta att mina värden är perfekta! Utan minsta piller. Läkaren avrådde mig till och med från att äta medicinen. Jag sa OKEJ OKEJ jag gör som ni säger.

Alla värden var tipp-topp och när läkaren skulle titta på mina blodsockerkurvor för att ge goda råd blev hon bara tyst.. "fortsätt så här", blev rådet till sist. Yes ma'm. Det ska jag göra. Under tiden kanske nån kan koka ihop ett botemedel mot diabetes?

Höst!

Kaffebryggaren är laddad. Cykelhjälmar, gummistövlar, fleecedräkter och galonisar är framplockade och namnmärkta. Citron- och ingefäraflaskan är fylld. Barnen har morgondagens kläder på byrån brevid sängen och halva barnaskaran ligger och snarkar. Den förstfödda har fortfarande mycket att fundera på.

Imorgon drar hösten igång med rutiner igen. Det känns som att det är dags. Möjligen får vi en seg start för Alfred verkar lite förkyld, är det inte bättre imorgon får han bli hemma med Peter.

semester

Första semesterveckan är avklarad. Jag har gjort så lite som möjligt, sprungit, suttit i solen och spelat Candy Crush. 

Skrakan har varit mer rastlös och fixat en del på gården. Nu känner jag att min energinivå börjar komma ikapp, och nästa vecka ska vi ha lite mer program på agendan. Det har varit snack om

Önningeby-museet, Jomala kyrka och Jan Karls gården. 

Sen ska jag iväg på Robbie-konsert till Tammerfors. Vi hoppas att Jennys bebis har tålamod med konserthelgen innan den ploppar ut (för det är så det brukar gå till).

Barnen har varit i österbotten en vecka hos sin mommo o moffa. Det var konstigt att inte ha gangstrarna hemma, men rätt bra sätt att varva ner sista jobbveckan innan semestern. Jag åkte med nattbåten till Åbo för att möta upp gänget sen, det var full fart med Ville Viking hela vägen till Mariehamn. 

Skoja bara

Inget ljus i tunneln. Senast i torsdags hade jag feber igen, och nu hostar jag upp lungorna på kvällarna efter jobbet. Det är så onödigt att vara sjuk! Blodsockret är skyhögt och tålamodet på botten. Gnäll gnäll gnäll.

En bra grej som jag hittade första sjukhelgen när Peter var borta är appen Nextory. Bättre för halsen att lyssna på gonattsaga än att läsa den. Dessutom fanns massor med intressant läsning för mig också.

ljuset i tunneln

Äntligen börjar jag se ljuset i tunneln. Jag, som nästan aldrig är sjuk (förkyld) mera, drabbades denna vecka av värsta sortens förkylning. En sån manflu att jag kommer att ha betydligt mera empati för de som gnäller över "en liten förkylning" i fortsättningen. Det handlar inte om lite snuva utan en livskvalitet på minusskalan. Men nu är jag nästan ute på andra sidan och hoppas vara frisk resten av sommaren! Vad är asigare än en riktig förkylning? Jo en dylik i sommarvärmen.

Det var den gnällupdaten.

när jag blir stor

"När jag blir stor ska jag bo i det största landet i världen" deklarerar storebror. "Det är Ryssland" tillägger han.

Lillebror funderar en stund innan han berättar om sina planer "när jag blir stor ska jag ha en klocka".

Foto: mommo

Emojis

Jag har inte lyckats hitta emojis sen jag böt telefon. Har gjort några halvhjärtade försök på appstore men kommer inte ihåg lösenordet. Säkerhetsfrågorna hjälper inte så bra. "Vad var din första favoriträtt?" Jag kommer ju inte ens ihåg vad jag åt till lunch.

Men nu vet ni varför jag inte uttrycker mina känslor i meddelanden och kommentarer. Mina emojis är borta. Jag har inte blivit psykopat.

*smileballoondarthvader*

helgnamaste

Efter en intensiv arbetsvecka är det helg igen. Måndag-fredag är ett bra koncept tycker jag, särskilt på fredagar men ärligt talat också på måndagar.

Det är lite hallelujakänsla över både fredagsvinglaset och lördagskaffet. Idag har vi inte gjort mycket, ignorerat städbehovet, varit ute o sprungit och druckit kaffe.

Snart ska vi iväg på tvåårskalas, o sen blir det tacopaj (Sofias, som vi äter varje lördag) och bada bastu (som vi gör varje lördag).

Ps; det finns hopp för en framtid utan blöjbarn snart. Ds

Picknick

Våra rutinbarn (eller främst Hjalmar) undrade redan på onsdag när jag var hemma och vabbade, VAD ska vi göra på söndag, när vi inte ska till fammo o faffas? Tja, vi kan gå på picknick med varm choklad sa jag.

Två övertaggade ungar, en irriterad morsa och en pappa med ryggsäck gav sig av mot skogen idag alltså. (Jag har en förkylning i kroppen antagligen, vilket ger konstant högt blodsocker och humöret är inte som jag önskar att det skulle vara).

Det var rätt blåsigt och chokladen brände på tungan, men bullarna var goda och barnen tyckte att det här med picknick är  ett bra koncept.

han läser!

Hjalmar sitter och läser i sin nya Bamse. Nu bildas ord på löpande band. Jag är imponerad över hur han orkat nöta på med alfabetet sedan han var två år. Skriva och stava har han gjort ett tag, och nu har också läsandet lossnat.

Helt galet.

Läser gamla inlägg

Jag har suttit och läst inlägg i gamla bloggen, och jösses vad mycket man har glömt. Kul att ha det dokumenterat, ska försöka skärpa mig och skriva lite mer om vardagen med en 3- och en 4-åring. 

Men nu ska jag se på film med Skrakan. First things first.