Om att släppa ut en katt för första gången

Jag hade redan oroat mig i flera dagar och målat upp olika scenarion där Bob skulle bli överkörd eller nappad av en örn. 

Det visade sig att jag oroat mig i onödan. Hon kom knappt ut och ville helst stå med baktassarna inomhus. När vi stängde fast ytterdörren började hon protestera hejvilt. Så jag misstänker att det kan ta ett tag innan hon kommer sig någon meter från huset.

Äntligen!

I måndags slog förkylningen till ordentligt, och när har man tid för det? Det har varit en tung vecka men nu känner jag mig pigg igen! Äntligen. 

Energi har jag också fått av spännande saker som är på gång i skolan, slutarbetet närmare bestämt, och av känslan att skriva bra i tenten idag (på andra försöket).

Jag minns inte när jag senast haft en veckas uppehåll i springandet, nu är jag taggad för att ge mig ut på vägen. 

Barnen är friska och det är helg, bra upplägg. Har sista statistiktenten på tisdag, när den är avklarad kanske fötterna till och med lättar från marken.

Ted & Kaj

Det blev ingen tjejhelg i vår eftersom vi inte lyckades hitta ett datum som passar alla. Däremot kläckte Bobo den goda idén att vi kunde se "Pleppo två - vi mårar åpå" på Wasa teater i höst. Så nu är det bokat o klart! Fina pipor.

På tal om tjejhelg så ska jag snart (nästa helg) ta båten över till Åbo för att träffa Anna, äta gott, sova och äta. Enkla intressen man har. Ladda batterierna you know.

avslagen

Varning - det här är ett jag, jag, jag-inlägg.

Jag har förändrats.

Det blev extra tydligt på återträffen med ÖN-stysse 05, när Annika frågade om jag mår bra. Jo, jag mår bra, jag är bara en betydligt lugnare version av mig själv. En mer eftertänksam version. Sandra med några filter.

Förut hade jag starka åsikter om det mesta, och kraft att argumentera och stå upp för dom. Nu låter jag en hel del passera utan reaktion.

En teori är att kosten lindrar min självdiagnostiserade adhd. 

En annan teori är att min diabetes håller mig tillbaka. Maria, som bloggar om diabetes och hittas på sevendays blogoteket, skrev i ett inlägg om en liknande känsla innan hon fick en pump. Nu vägrar jag ju pump eftersom jag, som fått min diagnos i vuxen ålder har svårt att identifiera mig som diabetiker eller överhuvudtaget sjuk.

En tredje teori är en utdragen förlossningsdepression som aldrig gett med sig. Den förkastas eftersom jag känner mig lycklig och tacksam dagligen.

En fjärde teori är att jag har blivit vuxen och mamma. Kommer försiktigheten med åren? Varför är man rädd för att trampa någon på tårna genom att stå för vad man tycker? 

En femte teori är att jobb, studier och dåliga nätter gör att man blir avtrubbad och får en farlig och lat attityd till det mesta.